Spelar pennan roll?

Jag kan tycka att det är svårt ibland att rita ifall jag inte har med mig mina vanliga pennor, eller om jag skaffat ny penna/ny skissbok och inte hunnit "komma in" i den riktigt än.

Man kan ju tycka att det spelar väl ingen roll vilken penna eller papper man använder, det är ju inte pennan som ritar utan den som håller i pennan. Kan man rita så kan man rita, eller hur? Kan man rita kan man väl rita med vad som helst, annars är man kanske bara en halvkass tecknare som skyller på att man har "fel verktyg"?

Men visst spelar verktygen roll. Inte så att det finns någon Magisk Penna därute som gör att vem som helst kan rita jättebra, men man skaffar sig sina favoriter. Handen rör sig olika med olika verktyg, man lär sig efterhand hur just ens egen favoritpenna fungerar och vad man ska göra för att få de streck man vill. Verktyget blir som en förlängning av en själv. Byt ut mot ett annat verktyg, och plötsligt är man på ruta ett igen, och bara: jahapp..? Hur funkar det här nu då? Och det kan vara både kul och spännande, och lite jobbigt tills man kommit på hur man ska göra för att få till det som man vill.

Som jämförelse, två teckningar ritade vid samma tillfälle.
Med min vanliga favorit-tuschpenna:

Och med nya penselpennan:

Ja. Ni ser ju. Jag är så koncentrerad på hur pennan gör linjer att proportionerna åker all världens väg.
Det var ungefär här jag bestämde mig för att byta penna till något bekvämare och plocka upp penseln en annan dag...

Comparison:
1. My old fave pen 2. My new Brushpen of Darkness (and Dryness)
Interesting how different tools can give such different results. I know how the old pen works, and so it is like an extension of myself - the barrier between mind and paper is minimal. Not so with the yet unfamiliar brushpen, where I'm still oh so much a beginner, lost but merrily stumbling along wherever the pen goes.
Also, I'm obviously so busy exploring the new and interesting lines the brushpen can make, that I completely forget about proportions and anatomy. Hahaha! Look at that shoulder and arm, what's going on there??
Great shading tool, though.

Akrylmålning

Akrylmålning, ca 30 x 30 centimeter.

Jag tycker om den väldigt mycket. Jag blir glad av att se den. Fast den är mycket färgstarkare i verkligheten, mycket klarare magenta på yetins päls.

Måndagens bild.

Det här gjorde jag i måndags.


Det är en övning i gouache, målad efter ett svartvitt foto, med de där hemska färgpuckarna man fick använda på dagis och som fröken kallade "vattenfärger". Och det skulle målas, för måla är ju roligt! Alla tycker om att måla!
Och så fick man en slapp spretig pensel som var gjord av ponnyhår (eller ännu värre: tjocka plaststrån – jag skojar inte!) och som tappade ett dussin strån i färgen, och något stort tunt kopieringspapper som bucklade sig hopplöst och gick sönder så fort man mumlade ordet "vatten", och så skulle man måla. Minns ni? Och allt man målade såg ut som skit, förstås. Men det fattade man inte, för man var så liten att i det läget var allt som gjorde märken på papper HELT FANTASTISKT, bara för att det gick att rita med. Det blev färger! Det blev linjer! Hurra! Fest!

Och man fattade framför allt inte att man hade fått de absolut billigaste materialen att arbeta med, och att anledningen att man fått dem var för att man var ett dagisbarn. Och när det gäller små barn – verkar somliga resonera – är det viktigaste att det kostar så lite som möjligt. Man kan ge vad som helst till små barn, för de har inget att jämföra med och kommer acceptera allt de får. Därav de läskiga penslarna, etc.
Och det funkar ju – hyfsat. På dagis i alla fall.

Men sen när barnet blir större och mer självkritiskt, och man fortfarande i skolan envisas med att ge dem de här låtsasmaterialen – då blir det knepigt.
För när barnet börjar inse att deras bilder inte alls ser så bra ut som de ville, då kommer barnet att klandra sig själv för det. Inte pappret som inte tål vatten, inte de spretiga penslarna som släpper hår överallt, inte färgen som absolut inte är tänkt att användas på det viset som fröken sagt.
Utan sig själv. För att de inte vet att de har fått fel material att jobba med. För att de inte har fått något att jämföra med. De tror att de fått rätt material, och att det är dem själva det är fel på.

Jag är rädd att det här släcker ut lusten att måla och rita hos många småttisar. Det borde inte vara så. Det är väldigt orättvist mot barnen.

Jag hade i alla fall grymt kul när jag målade ovanstående bild. Med rätt papper och rätt penslar är de där färgpuckarna inte alls dåliga, tvärtom är de otroligt roliga att jobba med! Att de kostar mindre än en tia styck och räcker hur länge som helst är ju inte helt fel det heller.

Men resultatet? Ja, det blev ju... eh... hötorgskonst.
Borde ha tagit steget helt ut och målat en skeppargubbe med pipa, när jag tänker efter. Eller gråtande barn. Men jag tänkte inte så långt, vi målade av svartvita bilder och det fanns inga skeppargubbar att tillgå...

Nästa gång: Gråtande barn med pipa kanske?
I solnedgång. Under ett vattenfall med delfiner! Det vore nåt.

Ska det vara hötorg, så ska det.

Skoj med stålstift

Idag sitter jag hemma och har ingen scanner.

Jag har inte någon kamera heller, så det som jag ritar på helgerna kommer jag inte kunna lägga upp förrän på måndag. Men då blir det å andra sidan tre bilder!

Men för att uppdatera med någonting kommer här en liten filur jag ritade förut när jag testade att rita med stålstift. Den här är ritad med ett konstigt stift som ser ut som en liten liten miniatyr-lie. Väldigt skoj att rita med stålstift faktiskt. Det måste jag göra mera.

Akvarell utan nåd

Idag försov jag mig alldeles förfärligt och när jag väl kom till skolan skulle vi öva oss på att färglägga med akvarellfärger. Jag kommer plötsligt ihåg varför jag tycker så illa om akvarell.

När man råkar göra fel (vilket man förr eller senare gör) finns det ingen väg tillbaka. Man är rökt, har satt sin sista potatis, och det kokta fläsket är obönhörligen, bortom all räddning, stekt.



Man måste vara noga och vänta länge tills det förra lagret färg har torkat helt, annars händer ovanstående. Medan man väntar kan man rita andra saker.

Här är min färglåda och min vattenkopp medan jag väntar. Och väntar.

Jag är mycket duktig som väntar väldigt länge. Säkert flera minuter.

Sen blir det ungefär så här, som det inte skulle vara. Den där stora bloffan i det blåa beror på att jag tog för mycket färg i penseln på en gång och sen skulle rätta till det hela efteråt. Och det går ju som sagt inte med akvarell, som är hin ondes påfund.


Jag tycker i och för sig att det blev ganska intressant och fin effekt, så som färgen rann ut.

Men det var ju inte så det skulle vara.

Kristianstad

Den här gjorde jag i måndags. Vi hade lektion i att göra tuschlaveringar, och målade av svartvita foton. Jag har glädjen att för er få presentera denna fantastiskt tjusiga stadsvy från Kristianstad, där jag aldrig varit!

(Efter ungefär en timme hade jag tröttnat rejält på att måla balkonger och ångrade bittert att jag inte valde fotot från kyrkogården istället. Men det var bara att bita ihop och fortsätta i två timmar till. Balkong, balkong, balkong.)