Det här gjorde jag i måndags.
Det är en övning i gouache, målad efter ett svartvitt foto, med de där hemska färgpuckarna man fick använda på dagis och som fröken kallade "vattenfärger". Och det skulle målas, för måla är ju roligt! Alla tycker om att måla!
Och så fick man en slapp spretig pensel som var gjord av ponnyhår (eller ännu värre: tjocka plaststrån – jag skojar inte!) och som tappade ett dussin strån i färgen, och något stort tunt kopieringspapper som bucklade sig hopplöst och gick sönder så fort man mumlade ordet "vatten", och så skulle man måla. Minns ni? Och allt man målade såg ut som skit, förstås. Men det fattade man inte, för man var så liten att i det läget var allt som gjorde märken på papper HELT FANTASTISKT, bara för att det gick att rita med. Det blev färger! Det blev linjer! Hurra! Fest!
Och man fattade framför allt inte att man hade fått de absolut billigaste materialen att arbeta med, och att anledningen att man fått dem var för att man var ett dagisbarn. Och när det gäller små barn – verkar somliga resonera – är det viktigaste att det
kostar så lite som möjligt. Man kan ge vad som helst till små barn, för de har inget att jämföra med och kommer acceptera allt de får. Därav de läskiga penslarna, etc.
Och det funkar ju – hyfsat. På dagis i alla fall.
Men sen när barnet blir större och mer självkritiskt, och man fortfarande i skolan envisas med att ge dem de här låtsasmaterialen – då blir det knepigt.
För när barnet börjar inse att deras bilder inte alls ser så bra ut som de ville, då kommer barnet att klandra sig själv för det. Inte pappret som inte tål vatten, inte de spretiga penslarna som släpper hår överallt, inte färgen som absolut inte är tänkt att användas på det viset som fröken sagt.
Utan sig själv. För att
de inte vet att de har fått fel material att jobba med. För att de inte har fått något att jämföra med. De tror att de fått rätt material, och att det är dem själva det är fel på.
Jag är rädd att det här släcker ut lusten att måla och rita hos många småttisar. Det borde inte vara så. Det är väldigt orättvist mot barnen.
Jag hade i alla fall grymt kul när jag målade ovanstående bild. Med rätt papper och rätt penslar är de där färgpuckarna inte alls dåliga, tvärtom är de otroligt roliga att jobba med! Att de kostar mindre än en tia styck och räcker hur länge som helst är ju inte helt fel det heller.
Men resultatet? Ja, det blev ju... eh... hötorgskonst.
Borde ha tagit steget helt ut och målat en skeppargubbe med pipa, när jag tänker efter. Eller gråtande barn. Men jag tänkte inte så långt, vi målade av svartvita bilder och det fanns inga skeppargubbar att tillgå...
Nästa gång: Gråtande barn med pipa kanske?
I solnedgång. Under ett vattenfall med delfiner! Det vore nåt.
Ska det vara hötorg, så ska det.
